-Mikka-

Jag hamnade in pa Blink 182 pa Thomas iTunes, och det vacker massa minnen och sinnesstamningar.

Minns att jag kopte skivan till Emma (m lite har), och skulle bara lyssna pa den lite innan tankte jag . 

Jag fastnade. 

Den skivan ar verkligen mitt rum dar jag var inneboende, den ar falukorv och makaroner med vitpepparsas, den ar kort-kort har, dateparfym, bla skidjacka,  kartongen pa OB, tonarsaerobic med Erica med tillhorande jaccuzibad, promenader, upplevelser, hemlaxor, genuina vanner, osakerhet, naivitet, framtidsforhoppning, massor av grat,  svek, bussresor, beiga skor, appelkastning, herbarium (med tillhorande stolsflygning); moppe; sigvalde; park

Kort sagt den ar nostalgi. 

Ibland undrar jag om man verkligen kommer framat nar man sa latt kan kastas bakat igen? Pa bara nagra sekunder flyttas man fran bryssel 2009 till Visby 2001, med allt som hor till. Eller ar det kanske bra att man faktiskt kommer ihag hur det var? Att man pa sa satt lar sig och att det ar genom det man verkligen kommer vidare? Maste man vidare? vidare mot vad? fohppningvis inte bara framat utan framat mot nagot mycket battre och starkare.

Men da kommer fragan; har jag kommit dit? inte till slutet av vagen, men har jag verkligen gatt framat? Kanske har jag bara tappat bort mig ner i diket, ut o vandrat lite pa angen och egentligen star och stampar pa samma flack bara lite mer erfaren?

egentligen tror jag inte det, jag tror att man faktiskt tar sig framat.

Som en smart manniska sa en gang (jag) "Alltsa man utvecklas hela tiden, an far battre sjalvfortroende och sa.. allt blir ju bara battre o battre, och fortsatter det sa har sa blir det ju hur bra som helst till slut!!" 

Fast problemet ar att man inte alltid ser det sjalv. Darfor maste man ha folk runt en som paminner en om det. Det ar viktigt.

Nu ar folket en timme sena. Snart oppnar jag vinflaskan, tar lite vin o sen gar o lagger mig. yey..